Instagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfre

MIN SANNING

| THOUGHTS
Nu är jag så trött på det här, jag hoppas ni alla där ute förstår att ingen där ute är perfekt och ingen har ett perfekt liv. Bara för att jag visar upp mina lyxiga frukostar, glamorösa smoothies, senaste köp och mina "perfekta" bilder så betyder det inte att hela mitt liv är så. Dessa bilder är bara en pytteliten del av vem jag är, dessa bilder lägger jag upp för att jag älskar att vara kreativ och älskar det livet jag lever. Jag älskar att gå upp lite tidigare och göra färgglada frukostar med fina detaljer och sedan fota det och visa det för er och inspirera er. MEN det finns dagar då jag absolut inte gör det, så jag slänger i mig en halv jävla knäckemacka påväg till bussen. Både jag och även många andra väljer att visa upp de bra delar av vårt liv som vi är extra stolta över och gillar. Det betyder dock inte att vårt liv alltid ser ut så.

Det är inte många som vet min historia, men sanningen är att under hela min uppväxt blev jag så mobbad i skolan att jag tillslut tappade lusten att leva. Jag gick in i en djup depression. Jag låg hemma i min säng och slog mig själv i magen, tänkte att kanske kan jag slå så hårt att jag får ont, då kunde jag säga till mamma med gott samvete att jag hade ont i magen för att inte behöva ljuga. I själva verket gjorde jag nästan vad som helst för att slippa gå till skolan. Jag orkade inte med alla ord, utfrysningar, höra hur ful jag var, hur äcklig jag var eller svara på den där sjuka frågan vad hästen heter som hade sparkat in nyllet på mig. (min "grisnäsa").

Jag tror ingen kan förstå som inte varit mobbad själv. Det är fruktansvärt, rent utsagt förjävligt. Att man tillslut efter alla ord, lappar, viskningar och "busringningar" faktiskt tror på det mobbarna till människor säger stämmer.

Det här sitter så långt in i mig att jag fortfarande blir röd i ansiktet så fort jag hör ordet gris. Jag kan börja gråta än idag.

Under den tiden gick mina föräldrar igenom en skilsmässa, eller säger man att familjen går igenom en skilsmässa, jag vet inte. Det gör ju ont i alla. Hur som helst gav all skit runt omkring mig en dålig självkänsla, jag förstod inte ens varför jag skulle finnas? varför skulle någon älska mig? varför skulle jag leva? vad ville världen mig? Jag såg bara hur värdelös, ful och äcklig jag var. Jag förstod varför ingen ville umgås med mig. Jag tänkte alltid att världen skulle vara så mycket bättre utan mig, att dem i min närhet skulle må så mycket bättre om jag försvann. Allt skullle vara frid och fröjd. Jag grät mig tills sömns varje natt, jag skar upp mina armar, jag ville ju bara dö. Såhär fortsatte det i flera år, jag såg ingen mening med livet, det fanns ingenting att skratta åt längre, det fanns ingen mening att ens kliva ur sängen. Usch. Jag var för bra på att dölja allt. Jag var helt ensam i den där smärtan. Till en början märkte inte ens mina föräldrar. Alla människor omkring mig såg mig alltid som den gladaste och lyckligaste människan i världen. Jag förstår om ni blir chockade när ni läser detta och ser hur åt helvete allting egentligen var.

Jag började gå till en psykolog. Alla undrade varför jag ofta gick hem tidigare från skolan. Jag skämdes så mycket för sanningen. Så jag ljög och sa att jag skulle till läkaren för mina "magbesvär".

Olyckligtvis blev det inte bättre, jag råkade ut för sexuellt antastande utomlands. Allt blev bara ännu värre och jag tänkte igen hur jävla värdelös jag var och hur jag fick skylla mig själv. VILKEN MÄNNISKA SKA PÅ RIKTIGT BEHÖVA KÄNNA SÅ? Det slutade inte där, för exakt 3 år sedan idag hände det igen, jag blev överfallen i min egen port, utanför min dörr, denna gång hann jag slita mig loss. Men även då tänkte jag att det var mitt fel och att jag får skylla mig själv för att det händer mig. Jag hade börjat må bra då, men efter den tragedin så var det som om allt kom tillbaka och spolades upp igen. Jag var på ruta ett.

Efter flera samtal hos psykologer, besök hos pyskakuten, blodiga armar, panikångest attacker, svimningar och långa hemska nätter bestämde jag mig för att leva. Då var jag tillsammans med en kille och jag kommer ihåg så väl hur jag svarade på frågan när psykologen frågade: Vad är det värsta som kan hända just nu? Att min kille lämnar mig, det var i princip allt jag hade svarade jag. Jag bodde hos han och hans familj då, han fanns där för mig jämt och han blev min trygghet. Jag tänkte 'skulle han försvinna nu kommer ingenting finnas kvar' och ganska snart därpå lämnade han mig. Hans känslor försvann. Det värsta scenariot som kunde hända mig visade sig vara det bästa.

Från ingenstans började jag ta tag i mitt liv på riktigt. Jag levde! Efter år av gråt, skrik, depression, hat och självmordstankar började jag faktiskt leva och se livet från ett helt nytt perspektiv. Det blev min räddning!

När jag var 14 år gammal trodde jag aldrig att jag skulle komma upp på benen igen, jag skulle aldrig älska mig själv eller känna mig älskad. Det fanns inte på världskartan. Det ända jag såg var ett stort svart hål, allt var så mörkt.

Här sitter jag idag, jag både älskar mig själv och känner mig älskad och med denna text sagd är jag absolut inte ute efter någon sympati och tycka synd-om-mig senario. Jag vill bara skrika ut till hela världen att INGEN är perfekt, att vi alla har brister och vi alla är bara människor. Felet vi gör idag är att vi inte pratar om det, VI måste prata om det. VI måste fråga hur vi mår, oavsett vad svaren blir så måste vi lyssna och hjälpas åt. Är det något som gör mig upprörd ända in i ryggraden så är det psykisk ohälsa. Det finns inget som är så förjävligt som att må psykiskt dåligt. Nu sitter jag här med gråten i halsen, snälla människor kan vi få bort denna skam som psykisk ohälsa har, kan vi börja prata och sluta skambelägga det. Jag fick nog idag och kände att jag var tvungen att skriva av mig. Ingen människa, barn som vuxna, ska behöva gå igenom något av ovanstående. Ingen ska behöva må så fruktansvärt dåligt att man inte vill leva. Ni som vet med er att ni förstör en annan människas liv just nu, som kanske mår lika dålig eller sämre än vad jag gjorde, sluta på en gång! Vi lever bara en gång vad vi vet, så jag hoppas den här texten kan få er att inse hur viktigt det är att acceptera och älska varandra hur olika vi än är. Hur tråkigt skulle det vara om alla var precis likadana. Varje människa är unik. Du ska bli älskad för den du är.

Jag är fruktansvärt glad, tacksam och lycklig att jag lever idag och det borde alla vara.

Jag vill skicka er massa kärlek, kan vi börja sprida mer kärlek! Världen behöver det

with love Rebecca 

Gillar

Kommentarer

Mathilda
Mathilda,
Modigt att du vågar dela med dig. Mot nya, ärliga tider! Glöm inte bort att du är värdefull.
mattimon.devote.se
Lina
Lina,
Fick tårar i ögonen när jag läste texten
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229