MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE - JAG TAPPADE 1,7 LITER BLOD & TRODDE JAG SKULLE DÖ

| MIN GRAVIDITET

8.45 Barnmorskebesök för att kolla mitt blodtryck. Då dom misstänker havandeskapsförgiftning. Kicki (min barnmorska) kommer ut i väntrummet och tar blodtryck på mig. Det är tyvärr högt 147/97. Så Kicki pratar med sin kollega om råd som i sin tur tar kontakt med barnläkare på förlossningen och de bokar in mig för kontroll. Då jag har haft för högt tryck under för många dagar. Men innan jag ska på kontrollen så gör Kicki en hinnsvepning i hopp om att få igång mig.


09.15 Kicki gör hinnsvepning, hon säger att det är positivt och mjukare än sist.


09.30 Plats på förlossningen utan Henke. De tar olika tester på lillen. De mäter puls på mig i 30 min för att få en bättre uppskattning. Tyvärr är trycket för högt nu med och barnmorskan tror jag har början till en havenskapsförgiftning. Så dom bokar in mig på nynkontroll imorgon klockan 13.00 (7:e april) Efter det görs en hinnsvepning igen utav den barnmorskan. Hon kör runt ordentligt och konstaterar att livmodertappen är förkortad 2cm. Samt öppen 2cm. Jag lämnar förlossningen och möter Maria (min bästa vän) som varit på BB med lillen som hon precis fått 4 dagar innan mig. Första gången vi sågs. Så komiskt!


11.30 Pratar med Maria och börjar känna en kraftig mensvärk men som ändå är hanterbart. Kommer hem ca 12.30. Vi skulle köpa kycklingkebab min craving haha, men den var sönder. Så vi åker hem & Henke lagar mat.

12.37 Hinner knappt få ner maten i magen innan värkarna drar igång, känner här att något inte är som vanligt och det är kraftiga värkar. De måste vara dessa dom pratar om & menar tänker jag.

12.50 ligger i sängen med ganska mycket värkar, passar på att äta lite mer innan det är dags för nästa värk. Värkarna kommer med ca 8 min mellanrum men gör ont som satan. Varje värk är på mer än 1 min och de börjar öka i takt.

14.00 Henke ringer förlossningen och berättar läget. Hon säger att vi ska vänta och försöka ta fler värkar hemma. Hon säger att jag ska testa duscha/bada varmt. Så det gör jag, hoppar in i duschen och tar några värkar där. Det var skönt med värme men värkarna ökade och blev väldigt jobbigt och svårt att ta värkarna där. Tog några mot handfatet..

14.30 Ber Henke göra mackor och oboy för då börjar jag förstår att vi nog kommer få åka in snart och då måste jag ha ätit ordentlig tänker jag. pastan jag åt innan var inte så mycket. Så tar 2 mackor på pilatesbollen och fortsätter tar värkarna där. Bollen fungerar ganska bra och var skön att sitta på. Spände mig så mycket när jag låg ner och tog värkarna i sängen. Här började värkarna bli med och mer kraftiga. Dom kommer regelbundet och är ungefär i 1 min långa och 4-5 min mellan varje värk.

16.00 Henke ringer in till förlossningen igen och säger att jag klarar inte av att hantera smärtan hemma längre, har tagit Alvedon men smärtan avtar inte alls. Så hon frågar hur ofta värkarna kommer och här är det uppe i snitt 1 min långa och på 1 timme kommer med 3.20 mellanrum. Så har definitivt 3-4 värkar på 10 min vilket man bör ha innan man åker in. Så hon ber oss packa ihop det sista och välkomnar oss in till förlossningen. Henke går ut och fyller bilen med våra grejer. Jag fortsätter ta värkar. Kollar snabbt Igenom listan på mobilen och ser till att vi har med allt vi ska. Så jävla cool känsla, nu är det pågång och kroppen startade själv.

17.30 Går bilen mot förlossningen och jag förstår att det är dags, shit nu händer det. Jag tar ett par värkar till i bilen innan vi är framme på sjukhuset.

18.00 Inne på förlossningen, lämnade grejerna kvar i bilen. Ville dubbelkolla så att vi verkligen fick stanna. Vi får komma in i ett rum och bli undersökta. Dom konstaterar att jag är öppen 4 cm och tappen är väldigt mjuk. Samt är värkarna så kraftiga, kommer ihåg att jag tänkte skickar dom hem med med dessa värkar så vet jag inte vad jag gör haha. Var ju dessutom 12 dagar över BF och det var så psykiskt jobbigt.. Men vi fick godkänt och stanna på förlossningen. Vi får ganska snabbt ett rum och Henke springer ner, flyttar bilen och hämtar alla våra grejer. Alltså vi hade så mycket haha. Men det var en så sjukt häftig känsla när han kom med allt, liksom nu händer det. Nu ska vi föda barn!!

19.00 Jag fortsätter tar värkar, jag testar lustgasen och tycker den är riktigt bra. Den fungerar bra, inte själva grejen att man ”blir berusad” utan mer att den hjälpte mig som fan att andas. Det var så mycket enklare att andas sakta och igenom värkarna med lustgasen. Lustgasen räddade mig så mycket!!

20.00 Vi har under här tiden, den bästa tiden under förlossningen. Vi kör lustgas, dansar, lyssnar på musik, äter snacks, spelar in mycket filmklipp. Jag bestämmer mig för att ta ett bad, eftersom jag vet att jag vill ha epidural och när man tagit den så kan man inte bada. Så jag passar på att bada och tycker det är så skönt med värmen och ta värkarna i badkaret. Saknade lustgasen men det var som sagt väldigt skönt med det varma vattnet. Jag ber även barnmorska ringa narkos-läkaren. Jag vill ha epidural, kände mest ge mig allt ni har NU! Han är lite upptagen med annat men ska komma så fort det går säger hon.

21.15 är han på plats och det är dags för ryggmärgsbedövning. Jag var så räd innan, gillar inte sprutor och stick och att han skulle sticka mig i ryggen, den tanken gav mig panik och fick mig att må illa. Men jag kan säga såhär, wow vad bra det gick. Han väntade in när jag inte hade en värk och passade på att sticka då. Det gick så sjukt mycket bättre än vad jag trodde. Efter ca 20 min hade den kickat in. Den hade hamnat rätt och kände bara YES🙏🏼💪🏼 rekommenderar
Verkligen att köra lustgas & epidural. Det hjälpte mig så himla mycket. Smärtan försvann och jag började bli mer och mer mig själv igen. Henke märkte stor skillnad på mig och märkte att mitt riktiga jag kom tillbaka.


23.30 Jag är öppen 5,5 cm. Dom sätter in värkstimulerade dropp för att öppna upp mer och hjälpa att det drar igång. Då de vill ha en snabbare process.

21.30 tar hål på vattnet, kändes inte alls. Eller det kändes som en stor swimmingpool rann ut haha. Det var så varmt, blött men allt såg så bra ut och det var bra färg på det.


01.00 Wihoo! Jag är öppen 6-7 cm.

01.30 Jag får feber .. Vilket är rätt vanligt att få av epiduralen men eftersom tiderna är som dom är så måste dom enligt restriktionerna behandla mig som en Corona-patient.. Trodde dom skämtade. Så fem min senare kommer all personal in i visir, munskydd och förklädde samt med en stor skyddsvägg som de ska sätta upp. Där de enbart får vara och inte vi. Det känns som ett skämt, som en film.. Jag menar vad är oddsen att jag hade Corona när jag isolerat mig 6 veckor hemma typ..

Så mitt i alla sjuka värkar, kommer barnmorskan in och måste testa mig för Corona. För er som inte vet så är det ju inget vanligt blodprov utan en lång jävla nål som ska upp i näsan/hjärnan. Det kändes också som ett skämt, jag sa även att jag vägrade haha. Då jag gjort ett sådant test innan och många säger att det är värre än att föda barn.. Hemskt är det. Men hade inget val.. så där ligger jag med särade ben, tar värkar och får en lång sticka uppkörd i min lille näsa. Det var bara att gilla läget.
Men så konstig känsla och att alla människor runt mig har visir och står långt ifrån mig.


01:57 Nu är jag öppen 9 cm och de ökar på det verkstimulerade, får penicillin och drop
mot febern. Här är jag helt utmattad!


04.00- 05.00 Jag kämpar på med värkar, står på knäna mot sängen och ska böja mig upp och ner för att få ner honom. Vi hade problem med att han inte gled ner/sjönk ner. Det hände direkt aldrig ..Efter det testar jag ny ställning och efter det börjar dragkampen med lakanet, jag drar och drar och drar. Kommer ihåg hur jag skriker, det går inte, jag klarar inte mer. Samtidigt som jag vill och kämpar på och drar och drar men känner hur kraften bara försvinner och smärtan är sinnes. Trycket nedåt är helt sjukt.

06.00

Börjar jag krysta, jag är 10 cm öppen och det börjar bli dags. Jag kämpar och kämpar men det händer inte så mycket .. känner bara ett sjukt tryck nedåt. Jag kör på men det händer ingenting.. Jag kör flera metoder så som dragkamp med lakanet, gungar upp och ner. Lägger mig på sidan och upp med benet i gynstolen. Men känner bara att hur kan det inte hända något mer? Tänkte så många gånger, hallå jag är ju öppen och ni börjar se huvudet men ändå kommer vi ingenstans.

06.30 Barnmorskorna börjar bli lite oroliga över hur jag ska orka för att jag har hållit på så länge. De ringer på läkarna och ber dom komma in med sugklocka. Då de inte ser någon annan utväg. Eftersom han har huvudet ute så länge men det händer inte så mycket mer. Men det räckte bara med att jag hann och se & höra att dom kom med sugklocka men så krystade och drog i det där jävla lakanet så hårt jag kunde och samtidigt som en läkare väntade in mina värkar och tryckte till på magen och då på 3 krystvärkar var han ute. Allt tack vare den här läkarn, det var han som kom med sugklockan men han såg även min sista kraft och hjälpte mig och då gick det.


06.45 Föddes Dylan med buller och bong. Då ville han äntligen titta ut. Både han & jag fick en väldigt tuff start, han kom ut mer eller mindre livlös och skrek inte, för han hade navelsträngen runt sig, han hade bajsat för han var stressad. och barnmorskan ville springa iväg med honom men det gick inte för det var så blodigt på golvet, så hon kunde inte springa och ropar efter fler kollegor. I samma veva så drar hon Dylan åt sidan så en vindpust kommer och han ”kommer igång” helt sjukt, sen får hon klippa navelsträngen i lite panik och skriker ”Ge barnet till pappan, ge barnet till pappan” Så Henke får snabbt ta av sig till bar överkropp, sätta sig på en stol och ta emot Dylan och ta upp honom på bröstet. Där får han ligga medans en barnläkare står bredvid Henke konstant och har superkoll på Dylan för att se om han andas och att han lever.

Efter att moderkakan lossat så började jag störtblöda. Det bara rann och rann och rann. Det är ett team på närmare 10 personer inne i vårt rum och jobbar med mig, för att ens se var blödningen kommer ifrån och samt få stopp på den. De vet inte var den kommer ifrån? Hur de ska stoppa den. Jag ligger där, helt mörbultad och förstår ingenting. Har precis fått ut min son som jag inte fick upp på bröstet och som inte skrek... Som jag knappt fått sett. Paniken! Ja frågar, mår han bra? Får inget svar.. Frågar igen får inget svar .. Frågar även, hallå vad händer med mig? Kommer jag klara mig? Jag får inget svar.. Den paniken och rädslan går inte ens att förklara, när jag bara ser allt blod på golvet, hör hur läkarna pratar, är stressade och försöker få stopp på min blödning och även se var blödningen kommer ifrån.. står och pumpar mig på magen och grejar i underlivet. När jag efter ett tag hör hur Dylan skriker/gråter hos Henke hinner jag tänka att jag inte kommer klara mig, jag kommer dö. Jag kommer förblöda. Men jag tänker även, okej vad bra att Dylan verkar okej och han klarar sig. Då har han Henke iaf i livet. Den paniken går inte att förklara, det var fruktansvärt. Ren och skär dödsångest, där ligger jag och blöder och blöder, är så borta att jag knappt vet vad jag heter. Efter ha kämpat som en galning med att få ut honom. Medans Henke sitter bredvid med vår älskade son, han ser lika chockad/rädd och skärrad ut han. Rädd att förlora sin flickvän och mamman till hans nyfödda barn. Det som skulle vara den lyckligaste stunden i vårt liv blev den mest ångestfyllda någonsin. Kommer vi klara oss? Mår Dylan bra? Kommer jag överleva? Sådär höll det på ett tag.

Efter ett tag får de stopp på blödningen, syr ihop mig. Då jag även blev klippt. Dylan låg även lite fel. Han låg med ansiktet nedåt men kroppen uppåt och gjorde inte den de vridningen som de ska göra. Men som sagt där ligger jag helt skräckslagen, medans all vårdpersonal springer omkring i rummet och samlar ihop allt/städar upp allt blod som finns på golvet för att ta reda på hur mycket blod jag förlorat. Efter de mätt upp allt så inser de att jag tappat 1,7 liter blod... Vilket är en hel del och långt över vad som är normalt. Jag var så svag och helt jäkla slut efter allt jobb med att få ut Dylan. Hade kämpat så länge att barnmorskorna var helt chockade och impade över att jag ens orkade och inte gav upp.

Det räckte inte med blodförlusten, utan mitt i allt så får jag 40graders feber och en rejäl infektion. Som de då misstänker är en livmoderinfektion. Eller kanske Corona? Provsvaren har inte kommit ännu .. Så de sticker mig för fullt, sätter dit flera kanyler och även kateter. Samt tar massor prover & odlingar. Jag ligger fortfarande och förstår precis ingenting. Vet bara att jag tänker att det känns som vi är med i ett kaotiskt City-akuten avsnitt. Ser hur personalen går och städar upp allt mitt blod och försöker lugna mig & Henke. Förstår verkligen inte vad vi är med om..

Sen ligger vi kvar på förlossningen och inväntar alla svar från prover och vi är fortfarande i chock vad som hänt... Jag är så svag och mår så jäkla dåligt. Samtidigt som jag är så lycklig att min älskade lilla Dylan har tittat ut. Att han äntligen är här. Efter ett par timmar så kommer den berömda frukostbrickan in och vi försöker ta in allt som hänt, vilket knappt går. Vi försöker tänka på annat genom att ringa några FaceTime-samtal och berätta att lillen kommit till världen. Det var så fint, att se allas reaktioner. Filmade några faktiskt. Efter någon timma fick jag även svar att jag inte hade Corona vilket gjorde mig så glad & lättad.

Men däremot så mådde jag fortfarande så dåligt och blev bara värre och värre. Eftersom Corona visade sig negativt så bestämde sig dom för att vi fick flytta över oss till BB ändå, annars hade vi behövt vara isolerade på förlossningen. Eftersom vi hade haft en väldigt tuff & dramatisk förlossning så fick vi det största rummet på BB och fick dessutom vara helt själva. Vilket var helt underbart, det är så vanligt att man delar rum med andra på BB i Norrköping. Tyvärr så blev inte BB-tiden som vi kanske tänkt oss, vi var isolerade på vårt rum och fick inte lämna rummet, jag var riktigt dålig med hög feber, infektion & låg på blod. Så våra dagar på BB gick mest till att jag skulle bli frisk och återhämta mig. Jag blev nästan bara sämre och sämre och hade svårt att ta hand om Dylan, så Henki fick ha honom mycket. Vi hade nästan läkare/sjuksköterska& barnmorska inne hos oss varje timme. Så jobbigt men så skönt att vara i trygga händer. Under våra dagar på BB så fick jag 4 påsar blod, 13 påsar antibiotika intravenöst, smärtstillande & vätska genom drop. Armarna var fulla av stick & kanyler. Hade dessutom kateter. Så var full av slangar, vilket även gjorde det lite svårt att amma men jag gav inte upp och gav mig fan på att vi skulle få till det. Trots en väldigt jobbig tid på BB så var det också väldigt mysigt. Vi var verkligen i vår lilla bubbla, fick all hjälp vi behövde och både jag & Dylan var i trygga händer. Det gjordes även mycket mer tester än normalt på Dylan för att även se att han mådde bra hela tiden. Vilket han gjorde.

Efter 5 dagar så hade äntligen min infektion börjat gå ner och blodpåfyllningen hade gjort sitt. Så på fredagkvällen fick vi checka ut och åka hem från sjukhuset som tre. Den känslan går inte ens att beskriva, det var så magiskt. Jag var fort dålig men kunde inte tänka mig ett bättre ställe att återhämta mig på än hemma. Ville bara hem till min säng, vårt hus, vår dusch och vårt älskade hem som Dylan ska bo i. Så runt 17 på fredagen den 10:e april checkade vi ut från BB och åkte hem till vår älskade Udde där nya livet som en liten familj skulle börja. Så underbar känsla att komma med sin lilla son.

Nu vet jag att detta blev världens längsta inlägg men det skulle vara helt omöjligt att få med allt annars. Jag hoppas ni orkat läsa ❤️ Jag vill med min förlossningsberättelse berätta att såhär kan också en förlossning se ut. Så viktigt för mig att dela med mig av hur den var på riktigt. Tack för ni finns och tack för ni orkat läsa 🙏🏼❤️

with love Rebecca 

Gillar

Kommentarer

elin,
Så tramatiskt, vad starka ni är!
erlokalvard.se/
Malle85
Malle85,
Grattis till bebis 💗 Men fy så dramatiskt.
nouw.com/malle85
elin
IP: 82.99.3.229