Instagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfre

ATT ALDRIG BARA KUNNA VARA.

| THOUGHTS

Att vara ledig och ha ångest Efter den här resan så har jag verkligen insett hur sjukt jag har för att slappna av, det är nästan läskigt. Att man efter en vecka på Kreta kan känna att man skulle behöva ha en vecka semester efter sin "semester" I och med mina bilder jag lägger upp så tror jag nog  många tänker att jag lever ett riktigt "drömliv" och bara reser och har det gött hela tiden. Men denna resa som jag var på nu var absolut superhärlig till viss del men jag slappnade sällan av eller njöt särkilt mycket över att vara där just då, att vara utomlands för mig är helt klart det bästa som finns, det är få saker jag värdesätter som just att resa och upptäcka världens samtidigt som det är sådan sjuk stress för mig. Jag kan liksom få ångest för att jag t.om inte hinner fota alla looks jag vill eller hinna fota alla platser jag tänkt, att bilderna inte blir sådär bra som jag tänkt i mitt huvud att de ska bli. Att jag inte hinner uppleva allt jag vill, sola tillräckligt, njuta tillräckligt.. Ja ni fattar grejen. Jag har sådan fruktansvärd press på mig själv och är så jäkla hård mot mig själv. Under min resa på Kreta så brydde jag mig mer om att springa runt och ta bilder på allt, ladda mobilen, bli stressad av att mobilen dog, spenderade typ mer tid på att springa in och ut på hotellrummet för att ladda mobilen, redigera bilder, jobba med mailen osv och sedan efter det ligga och tänka i solstolen på att bilden jag la upp inte fick så mycket likes som jag brukade eller trodde, varför jag inte ser ut som alla andra, inte lika snygg, inte hunnit svara på alla mail och blabla listan kan göras lång samt att jag t.ex förlorade ett gäng följare under denna resan, förstår ni att när jag är utomlands med min bror och egentligen bara ska njuta av allt det där vackra och känslan att ha semester men istället är jag stressad över  att jag förlorar lite följare, stressad över allt jag ska hinna med när jag är där. Jag hör mig själv säga, "Robert kan vi fota här, Robert kan du ta en här? Kan vi fota här innan solen går ner?"  Det är inte det att han inte gör det, han är fantastisk och så hjälpsam men som att allt enbart handlar o mig och mina sociala medier hela tiden.  Självklart vill jag ju fota och tycker det är roligt att fota när jag reser annars hade jag inte gjort det alls MEN bloggen ska uppdateras, Snapchat ska uppdateras, Instagram Story ska uppdateras, det ska fotas, det ska filmas, det ska redigeras, det ska läggas upp på rätt tider, det ska vara en bra och skön text, man ska vara snygg, man ska se perfekt ut osv.. Usch ibland blir det bara för mycket.

Jag lovade mig själv denna gång att liksom åtminstone ta en dag fri och att bara vara och inte fota, redigera, skriva,  vara kreativ eller svara på mail. Att bara vara där och att vara närvarande. Var jag det? Nej absolut inte! Nu sitter jag här och gråter och känner mig misslyckad, jag känner mig värdelös och jag känner mig besviken. Besviken på mig själv för att jag inte bara kan slappna av och umgås med min bror som en normal människa. Att jag inte bara kan njuta och andas ut ordentligt. Hade ni sett hur jag höll på nere på Kreta hade ni typ fått magkatarr av att bara titta på mig, på riktigt. Det kanske inte låter så jobbigt för er eller att ni inte förstår vad det jag faktiskt gör på mitt jobb. Jag blir bemött dagligen av människor som inte respekterar eller förstår mitt yrke. Att vara sin egna produkt, att jobba med sitt egna varumärke är skitjobbigt ibland. Du måste alltid leverera och alltid ligga på topp. Det tar även så oerhört mycket tid att jag inte tror ni förstår hur mycket vi bloggare/influencers lägger ner på våra sociala medier. Vi jobbar som tusan och det krävs mycket av oss.. Du kan heller inte sticka till Kreta och ta en vecka off, utan det är jobb konstant som gäller. Då man måste vara uppdaterad hela tiden och jobbet finns alltid tillgängligt och du har i stort sätt hela ditt jobb i telefonen. Samt att folk förväntar sig att du levererar. Jag sitter  typ med mobilen konstant och blir helt förvånad och känner mig otroligt duktig om jag inte rört den på 15 minuter.. Detta beteende är inte riktigt okej. Eller ibland men inte alltid. Varför gör jag detta då? Jo för att jag ser möjligheterna och för att för att jag älskar det jag gör , jag brinner för detta, jag älskar att kunna inspirera er, vara kreativ men ibland älskar jag mitt jobb för mycket. Jag är fortfarande för ambitiös för mitt eget bästa och har fortfarande svårt att se mina egna begränsningar. Det går ibland för långt.. När jag vill något och jag vill komma någonstans så ger jag ALLT. Jag har liksom inget stopp och det är inte heller någon annan som kan stoppa mig. Det är just den drivkraften som tagit mig dit där jag är idag och det älskar jag samtidigt som det är den som får mig att känna såhär. Att jag sitter här och gråter, känner mig stressad och då och då får en panikångest-attack och inte kunna sova om nätterna. Ibland önskar jag att jag var en vanlig människa med ett vanligt jobb och kunde åka på semester som alla andra. Andas ut och bara vara. Samtidigt som det inte är jag, jag jobbar med precis det jag vill och gör exakt det jag vill göra. Hemligehten är ju att hitta en balans i detta och jag måste bara bromsa mig själv lite oftare, hämta kraft och hitta ett lugn inom mig men det är svårt. Ni har många frågat mig hur jag mår idag sedan jag kraschade i våras och blev sjukskriven i 3 månader .. (ni kan läsa hela inlägget HÄR)

Jag är helt klart på rätt väg och påväg tillbaka men det tar tid, det tar så förbaskat lång tid att ta sig tillbaka. Jag är ju även stressad i en sådan situation också och tänker att "Nu har jag varit utbränd, nu tar vi ett par dagar ledigt, kör lite yoga och sedan mår vi bra och är på banan igen" Det fungerar inte riktigt så .. Tyvärr! Jag mår absolut så mycket bättre idag och har ändå hittat mina signaler och känner både min kropp och hjärna så mycket bättre än vad jag gjorde då. Har även fattar många kloka beslut som jag inte gjorde då. Jag lyssnar mer på min kropp och börjat använda ordet nej och säga ifrån betydligt oftare än vad jag brukade göra, kanske dock inte tillräckligt. Jag har fortfarande så svårt med att vara dålig, jag vill vara på topp hela tiden och alltid leverera 110% och har galet hög press på mig själv.Ibland mår jag svinbra och ibland kommer dippar som dessa. Livet är så jag vet det, men vissa dagar blir det för mycket av allt även för mig.. Vissa dagar vill jag bara slita av mig håret och gråta floder.  Jag vet att jag inte är ensam om detta och jag vet att så många där ute känner igen sig i detta och därför kände jag denna söndag att det var dags för mig att skriva några rader igen för jag behöver det samt att få er att inte känna er ensamma. Hoppas ni förstod var jag ville komma med detta inlägg. Ingen av oss kan göra allt, kunna allt, ha allt, veta allt, vara med på allt. Vara glada, positiva och duktiga hela tiden. Det är inte mänskligt. Vi alla har vi våra brister, det är just det som gör oss unika. Nu ska jag torka mina tårar, lägga mig ner på soffan och försöka tänka på det bra jag åstadkommit hittills och njuta av det, att jag har ett eget företag, en framgångsrik blogg, jobbar numera som inrednings-stylist och jag och Henke har köpt vår egna lägenhet i Stockholm. Det är grejer som jag hade dödat för när jag var 15 år.. Ska faktiskt vara stolt över mig själv. Jag är sällan, är liksom aldrig nöjd, vill bara mer och mer och ta mig ännu längre, är oftast för hård mot själv, liksom trycker ner mig själv. Känner ni igen er i det? SÅ ska det inte vara, jag mår ju inte vidare direkt bättre av att göra så mot mig själv. Men jag har alltid brottas med att ha dålig självkänsla, jag jobbar på den men det är tufft, en vacker dag ska jag också ha en bra självkänsla. Däremot så har jag ett fantastiskt bra självförtroende och det har jag kommit långt på och det är väl tur det. Men det är väl just där det sitter, att jag vet vad jag kan prestera och att jag kan vara duktig och klara det  mesta om jag vill men att veta mitt egna värde hos mina nära och kära och förstå att människor älskar mig för den jag är, är något jag är mindre på. Jag tänker varje dag på att jag vill hitta en balans, struktur och ett sunt välmående. Får helt enkelt låta det ta tid, många säger åt mig att varva ner,  släppa mobilen, ta det lugnt, var bara mig själv, läsa en bok osv. Helt ärligt så vet jag knappt hur man går till väga. Jag har alltid haft svårt att slappna av och släppa ALLT helt och hållet. Jag vet att man måste kunna det om man ska komma någonstans här i livet. Det är A och O att kunna göra det .. Något som ofta slår mig är också Det är också hur sjukt samhället ser ut idag med alla sociala medier, press och det tuffa klimatet vi lever i och hur mycket vi mäts i likes, oavsett om vi är bloggare eller privatpersoner, absolut det är jättekul ibland (mestadels) det är trots allt mitt jobb och vi alla jagar de där likes'en både jobbmässigt och privat men vissa dagar spyr jag på det. Vem bryr sig egentligen? Livet är mer så, vi är mer än så.  Vi alla är bara människor vare sig du får tre likes eller 498978 likes. Kom ihåg det ni är inte er likes, ni är inte er prestation. NI är NI och låt ingen ta ifrån er det .Jag vill inte heller ha någon klapp över axeln över detta inlägg utan ville bara visa att jag är  bara en människa och ibland blir det för mycket för mig också. Hoppas ni förstår! Tack för ni finns, jag är så jäkla tacksam att ha er och hoppas ni ser mig för den jag är,  jag är Rebecca och jag är inte min prestation ♡ 

with love Rebecca 

Gillar

Kommentarer

Johanna
Johanna,
Oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg. Jag reser väldigt mycket i mitt jobb och känner alltid pressen av att ta de perfekta bilderna och uppdatera alla sociala medier när jag besöker olika platser. Jag vill ibland också kunna njuta av att bara vara och inte hela tiden tänka på vilken outfit eller mat som ser bäst ut på bild. Även om det är kul att vara kreativ så är det en otroligt press. Jättebra skrivet!! Kramar
Julia Berggren
Julia Berggren,
Exakt så. DU är viktigast men det tar tid att inse det. Kroppen varnar dig tusen gånger om, du ignorerar så tillslut stänger den av för att få uppmärksamhet, du har inte lyssnat. På detta sättet är kroppen fantastisk, den får nog och stoppar dig innan du går sönder så mycket att du inte kan lagas. Den är även fantastiskt pga att det orkar kämpa sig tillbaka om du lyssnar på den och ger den den uppmärksamheten den behöver <3. Lycka till med allt.
nouw.com/berggrenjulia
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229