Instagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfreInstagram rebfre

25 ÅR GAMMAL & UTBRÄND

| THOUGHTS
Från toppen till botten! 25 år gammal, bosatt i Stockholm, jobbar som modebloggare & Social Media Manager, drömjobbet enligt många. Bor i en fin lägenhet, har en fantastisk pojkvän, underbara vänner, härlig familj, bra inkomst, driver en framgångsrik blogg och reser en hel del. Men vad spelar allt detta för roll om man ändå inte mår bra eller hinner njuta av det? Det spelar ingen roll hur fantastiskt allt verkar vara på utsidan då insidan ser helt annorlunda ut... Det jag vill komma till är att döm ingen efter hur den ser ut eller hur den verkar att ha det utåt, för ni har ingen aning om vad som gömmer sig där inne..
⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀

Det hela började med en svimning. Jag klappade ihop på vardagsrumsgolvet en tisdag, vaknade upp likblek, kallsvettig, illamående och svagare än någonsin. Kroppen hade fått nog, efter flera månaders tid med jobb från morgon till natt, 4 timmars sömn, inte mycket mat och knappt vätska i kroppen så sa kroppen nej. Jag fick åka in akut till S:t Görans sjukhus där jag blev rödmarkerad och de tog hand om mig på 10 minuter. Jag hade gått många dagar och slarvat med mat och många dagar som varit tuffare än andra, men att svimma för mig var något som inte tillhörde vanligheten.. Det var då jag insåg att något inte stod rätt till. Efter det började det bli värre och värre.. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀




jag kände inte igen mig själv, jag mådde illa, hade ångest upp över öronen, ingen aptit, glömde saker, glömde t.om min portkod, glömde äta, sov dåligt, oroade mig mycket, hade ingen motivation, ingen inspiration, hjärnan var tom och full på samma gång. Jag förstod att något inte stod rätt till, jag tog mig då till läkarn och hon gjorde sin bedömning ganska kvickt. Sjukskriven i 8 veckor för svår depression och utbrändhet. Jag stod där gråtandes och helt chockad med ett läkarintyg, precis blivit tillfrågad om antidepressiva och fått remiss hos en psykolog... ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀


Till en början förstod jag inte, för utbrändhet smyger sig på och jag förstod inte vad som höll på att hända. Jag bet ihop, pressade mig själv ännu hårdare. Det vara bara att orka, det är så jag funkar. Jag kör på och kör på tills jag stupar. Jag vill så mycket, har sådant driv och höga krav på mig själv och ser inte mina egna begränsningar. Jag tog aldrig mig själv på allvar, det vara bara le och tuta på! Men för varje dag som gick så blev jag bara sämre och sämre och jag fortsatte och pressa mig själv till det yttersta... Men tillslut sa mina närmsta ifrån och det var dags att börja ta tag i sig själv och för en gångs skull lyssna på kroppen. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀
Att jag som orkade allt, hade drömjobbet, älskar att blogga, vara kreativ, springa på event, hänga med bästa vänner, träna, leva livet, inte skulle få jobba mer och inte vara lika aktiv var som ett skämt. Att jag som 25 åring skulle gå in i väggen fanns inte... Jag förstod inte, läkaren sa att jag inte får röra mitt jobb, inte ens gå in på min jobbmail. Va? sa jag, men jag jobbar alltid när jag är sjuk, har ett jobb som även behöver göras då. Då sa hon till mig, Ja men denna gång kan du inte det, du är sjuk, du är utbränd, du får inte jobba. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀

Det var så sjukt svårt för mig att inse att jag inte skulle få jobba mer just nu, att jag inte längre kunde. Att jag skadat hjärnan så pass mycket att den inte orkade mer. Jag tänkte att detta händer inte mig. Jag har jobbat sedan jag var 14 år. Senaste åren, framförallt senaste året har jag i princip jobbat från morgon till natt varje dag, inte sett skillnad på privat och jobb.. Jag har jobbat med två heltidsjobb samtidigt.. jag driver eget företag och gör frilansjobb utöver det. Jag jobbade alltid, och då menar jag alltid. Jag drömde om jobbet, drömde om kollegorna, drömde om möten och deadlines. Jag pratade ständigt om mitt jobb och mina utmaningar. Många frågade mig, hur orkar du allt? Hur hinner du med allt? Det gjorde jag, men det är svårt att hinna med allt utan att något annat får lida.. Antingen tar familj, vänner, fritid, träningen stryk eller så är det kroppen som tar den stora smällen. I mitt fall var det kroppen.. Jag hann alltid med allt men det var också till kostnad av min kropp.. Det var min hälsa, kropp och psyke som fick lida. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀


När jag tittade närmare på mitt läkarintyg, så började jag inse varför jag hade haft alla symtom senaste tiden.. Varför jag mått som gjort. Jag vaknade upp ur min lilla bubbla ..

  • Symtom som jag haft/har under min utmattning:
  • - Mycket mer aggressiv än vanligt, kan få raseriutbrott på småsaker jag annars inte ens skulle reagera på. Jag blir mer arg än vanligt.
  • - Minnesluckor. Skriver jag inte upp vad jag gör eller vad jag gjort så glömmer jag bort det. Det kan vara småsaker till stora saker. Kan t.ex glömma bort vad jag har gjort förra veckan. Jag lovar att göra saker, men sen glömmer jag bort det lika snabbt som jag lovat det. Inte för att jag inte vill göra det, utan för att jag bara glömmer bort vad jag sagt. Jag glömde och glömmer även viktiga saker som att äta och dricka vatten.
  • - Allt jag gör eller ska göra blir till ett stort projekt. Det kan vara som en så simpel sak som att betala en räkning eller diska en tallrik. Det blir helt oöverstigligt och jag orkar inte helt enkelt att genomföra det. En sådan grej kan leda till en panikångest-attack.
  • - Tiden. Jag är helt förvirrad vad det gäller tid, datum, dagar och veckor. Jag hade ingen koll på vad det är för datum, och glömmer lätt bort.
  • - Nedstämd och gråtattacker. Jag bryter ihop och gråter för minsta lilla grej. Får ofta gråtattacker och kan gråta hejdlöst i timmar. Det är så många nätter som jag gråtit mig själv till sömns. Jag har även varit väldigt nedstämd, inte haft någon livslust. Varit allmänt deppig och känt mig väldigt tom. Vem är jag och vad vill jag?
  • - Ångest. Jag hade och har en fruktansvärd ångest, som kommer krypandes när man minst anar. Ångest är oerhört svårt att förklara för människor som inte varit med om det själva. Många frågar men vad är du ledsen för? Eller vad har du gjort för att få ångest? Men den kommer som ett brev på posten. Jag brukar beskriva den som en springande råtta i kroppen, som springer och springer. Man vill gärna kliva ur sin egna kropp.. Viss ångest är svårare än andra men det värsta är panikångest-attackerna. När man både gråter, skriker, har svårt att andas och hjärtat sitter i halsen. Det är hemskt, för mig är det som värst på kvällarna och nätterna. Då kommer ofta den där ångesten och jag kan ligga timmar i sängen och bara titta, titta upp i taket eller in i väggen. Vidrigt! ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀


Det är läskigt att inse hur sjuk man är och att kroppen och hjärnan inte är riktigt frisk. Att man har gått från att ha 10 bollar i luften samtidigt på en dag till att glömma bort vilken tid man ska till läkarn eller komma hem med halva inköpslistan från affären och inte hantera vardagslivet längre... Allt tar längre tid och minsta lilla distraktion kan få en att glömma allt.. ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀

Att ett jobb som man trott är ens drömjobb leder till detta.. Oavsett hur roligt det är, det är inget jobb i världen som är värt att gå in i väggen för. Det är ingen som kommer tacka dig när du gått in i väggen. Jag ville bara att ni ska veta, jag har snart varit sjukskriven i 3 månader. Det har varit ett helvete samtidigt som det har varit skönt att bara vara.. Att få andas, att få känna, att få tycka, att få hjälp och att ta beslut jag vill. Att få umgås med människor som betyder, människor som ger mig energi. Att bara få vara Rebecca. Jag kämpar fortfarande och jag har en lång väg kvar, men jag är påväg och jag ska kämpa. Men det är så mycket som jag bråttas med i min lilla hjärna.. Vissa dagar är fortfarande superjobbiga, meningslösa och värdelösa och andra dagar är lättare och bättre. Men nu har jag fått hjälp, allt kommer bli bra en dag. Jag har gått från botten, till toppen och så botten igen. Men nu vill jag till toppen och dit ska jag. Men jag ville bara att ni skulle få veta
️ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀ ⠀⠀⠀⠀

Samt att jag vill bidra till att denna värld inte är perfekt, den kan vara förjävlig. Jag är inte perfekt, jag har inget perfekt liv och det har ingen. Samt ta hjälp, det finns hjälp att få och var inte rädd för det. Ta hjälp innan det är försent! Psykisk ohälsa är värre än fysisk tyvärr. Jag är också förbaskat trött på all skam/tabu som finns mot psykisk ohälsa. Vi måste våga prata om det. Det är inget fel, det är otroligt vanligt. Men det blir fel
om vi aldrig pratar om det. Som när jag ska till psykologen säger jag ibland att jag ska till läkarn. Då är det fan fel i samhället. Ingen ska behövas skämmas. Att vara sjuk i hjärnan är precis som alla andra fysiska sjukdomar fast på ett annat sätt. Bara för det inte syns betyder det inte att man mår bra, det är oftast de som verkar må som bäst som mår som sämst. Så döm ingen utan att du känner någon! Jag vill bara visa på hur det kan bli om man inte tar hand om sig själv eller glömmer bort sig själv. Men jag fortsätter att kämpa och jag kommer klara det! Så snälla gör inte som jag, TA HAND OM DIG, LYSSNA PÅ DIN KROPP. DU HAR BARA ETT LIV OCH EN KROPP. Gör det som får dig att må bra, som får dig glad och jobba inte ihjäl dig för det är inte värt det och umgås bara med människor som får dig att må bra som ger energi och inte tar energi. Tack för ni finns
️ ⠀⠀⠀⠀

with love Rebecca 

Gillar

Kommentarer

Paulina
Paulina,
Åh<3 starka du.. Jag är i samma sits. Har fått höra den tråkiga verkligheten att det kan ta ett år eller mer att bli helt frisk från utbrändhet. Det viktiga är att ta det i sitt egna tempo, och att säga till om vissa dagar är tyngre än andra. Jag fick ett "återfall" 3 månader efter min kollaps, så nu är jag tillbaka på 4 timmar per dag på jobbet. Men jag känner att min energi börjar återhämta sig och min livsglädje kommer tillbaka. Hoppas att du mår bättre och bättre för varje dag och att jobbet inte blir livet. Som du skrev, det viktiga är människorna runt dig osv. Kram!
usesenses.blogspot.com/
Freja
Freja,
Jag svimmade förra veckan, hamnade också på akuten, men vågade tyvärr inte erkänna att det var på grund av utmattning efter många år av hårt jobb/plugg otaliga resor och hög press som dessutom eskalerat under hösten. Gick därför hem med en remiss för EKG istället. Jag är också 25 år gammal och känner igen mig mycket i det du skriver och har under den senaste veckan också insett att jag också måste ta tag i det här. Men det är så jävla svårt när allt man vet är att köra på och att det liksom blivit en del av ens identitet. Min resa har precis börjat men jag hoppas att du mår bättre nu!
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229